Underbara stackars barn

Säg hej till barnen i Kolkata!
Det är två saker som fångar ens hjärta när man åker dit och ser deska små liv. Det ena är att de är så fruktansvärt söta så man bara vill krama om dem och pussa på dem. Det andra är den empati man drabbas av när man ser vilka grymma omständigheter de lever i. Många av dessa barn lever på gatan och inte alla har föräldrar. Inte alla går i skolan. De flesta får jobba hårt för att överleva. De lever i en rent utsagt omänsklig tillvaro. Det är blandade känslor man drabbas av när man rör sig bland dessa underbara stackars barn.
 
 
 
 
 

Att ha ett ovanligt jobb

Vi svenskar har vårt sätt att se på saker och ting. Man ska leva på ett visst sätt för att vara normal, och "bra nog". Man ska helst ha gått ut gymnasiet och pluggat på universitet i 4 år, sedan ska man ha skaffat sig hus, bil, sambo/man och ett bra och stabilt jobb.

Det finns folk som bryter mot den trenden, men det är få som har planerat det i förväg. När jag gick i gymnasiet så hade jag bestämt mig för att det där svenssonlivet inte passar mig, alls. Jag klarar inte av att se på min framtid och veta att det bara handlar om volvo, villa, vovve hela livet. Det finns ingen som får ut någonting av det, förutom kanske jag själv.

Jag bestämde mig under min gymnasietid att jag skulle göra något riktigt radikalt, jag skulle ge mitt liv till andra. Sverige idag är så själviskt. Man ska tänka främst på sig själv och att man ska se till att man själv ät lycklig och går sin egen väg precis hela tiden. Man får ofta höra saker som "gå din egen väg", "lyssna inte på andra". Men hallå, tänk om andra har något vettigt att säga då?

Jag minns hur jag sa till mina gymnasiekompisar att "jag tänker bli missionär och åka till något annat land och hjälpa människor". Många tog mig nog inte på allvar, andra tyckte att det var en fin dröm, men kommer det verkligen bli så?

Nu såhär i efterhand kan jag i alla fall tala om att jag sitter här, på ett hotellrum i Indien och kan se tillbaka på två roliga, svåra, smärtsamma, underbara, fantastiska år i Indien som har lärt mig mycket om mig själv och andra. Jag har fått undervisa en fantastisk bibelstudieklass nere i Kerala (där vi bor) som alla sprider så mycket glädje och kärlek. Det är för deras skull jag är här just nu. Närhelst jag flyger upp till Delhi så får jag se så mycket fattigdom och så mycket behov. Jag ser mitt liv som något jag kan investera i sådana situationer. Det tror jag är mycket mer betydelsefullt än att leva för mig själv och mina egna behov, mål och drömmar. Såklart saknar jag Sverige ofta, ibland så att det känns som om jag spricker. Jag vet inte när eller om jag kommer tillbaka till Sverige igen, men så länge jag är här ska jag i alla fall kämpa, för deras skull.